Jag läser om ondska i tidningen. Den som finns i oss alla. Men det är få av oss som vågar se eller ens erkänna mörka tankar och känslor. Är det ett av vår framgångsfixerade tids tabun? Att visa någon som helst svaghet? När det – att se och erkänna det onda, kanske prata om det - torde vara det bästa sättet att underminera växande monster inombords.

Under en fika-uppstart på jobbet menar en kollega att han inte har några aggressioner. Inte för att jag på något sätt vill insinuera att denna trevliga, hövliga, skämtsamma, omtyckta arbetskamrat skulle ha någonting gemensamt med Joseph Fritzl - men kan det verkligen vara sant? Kollegan lägger också till att han kan kontrollera sina känslor. Självklart, det är ju uppenbart. Jag, däremot, har allting emot mig när det gäller att påvisa kontroll. Samtidigt som jag ironiskt nog känner mig ytterst kontrollerad - kall, stum, ja, förlamad av kontroll - på fika-uppstarter och dylika sociala events.
Men vad är kontroll? Att reglera, hindra ett icke önskvärt flöde av någonting som – ja, var ska det ta vägen? Jag menar inte att vi bör leva ut dessa dunkla böjelser och begär, men i alla fall erkänna att de finns där – även i den till synes mest lyckade framgångssaga. Det skulle bli så mycket enklare för oss misslyckade jävlar. Och när jag skriver det, menar jag förstås på samma gång gudomliga alver. Då människan är allt, har allt.

Nu låter jag som en av karaktärerna i ett manus som jag och min vän precis blivit färdiga med, ett samarbete som pågått i många år. Det har varit givande för mig att jobba med min väns material – som innehåller stor vishet, bland annat österländsk.
En aha-upplevelse för mig var insikten om att de icke önskvärda delarna i det som är du eller jag – i själva verket är minst lika värdefulla, och en förutsättning för det andra som är vi. Vilket känns så hoppfullt, omfamnande och gemenskapande! I arbetet med manuset har jag också skissat en del, bland annat min kompis (numer) Rädslan. Och tänk att jag i somras hittade Rädslans tvillingbror Hulken på en loppis (som går att dra upp med en skruv i ryggen och göra hunden galen med).

Kort: De mörka känslorna blir så farliga som man gör dem, men kanske allra farligast om man vägrar att resonera med dem. Myteri?

Slutligen: Men det är förstås viktigt att vara positiv och välja glädjen på jobbet. Att försöka sluta vara tråkig, tjata, gnälla och vara negativ i fikarummet. Mitt problem är att jag har så svårt att stå ut med någonting annat än ärlighet. Om du ljuger för mig, går jag hem och gråter.

Mer: Skriver massor av musik, söker jobb, återvänder till manus K igen, jobbar med grafisk form åt Västmanlands läns museum, en ynnest - hade glömt hur kul det är att skapa sammanhang och mening med bilder, i det här fallet helt underbar historisk mekanik och arkitektur bland annat.