Hjärnan behöver en vän; det svarta hjärtat som en behändig behållare för dunkla drifter och begär. Jag vill inte rymma hemifrån och byta liv eller någonting annat omstörtande och intensivt (destruktivt?). Istället tror jag att det räcker med att hålla i det och kanske även krama det hårt i handen vid behov.
Hjärnan (Arkiv/Brainy) har flera gånger varit på villovägar; en gång i vintras plockade en kollega upp den från marken utanför vår arbetsplats, utan att veta vad det var. Av en slump hittade den tillbaka till mig, nu i en skir, syrénlila chiffongpåse (kollegans)
som skyddande hölje.