Jag och Byxis

I den stora gymnasieskolan, egentligen mycket vacker 60-talsbetong, möter jag lärare från förr. Den sortens lärare som valde yrket av alla de fel anledningar som tänkas kan. Det är pennalister och maktmissbrukare, misogyner och rasister, ja, kort sagt, män man inte trodde fanns längre. Det är män som lär ut historia och ekonomi, fortfarande i illasittande polyesterbyxor. Det är de som använder sin kunskap att slå med, som en karikatyr av neandertalaren med sin klubba. En av dem har omplacerats åtskilliga gånger av sin arbetsgivare och denne man, vi kan kalla honom Sven-Lennart, ska förklara för mig hur skolans nätverk fungerar. Sven-Lennart fascinerar och skrämmer mig. Bara hans sätt att sitta på en stol, ständigt bakåtlutad, bredbent. När han pratar med mig, sin nya kollega, är det med en märkligt intim röst, hes, nästan viskande, skrockande. Jag visar ingenting av mina känslor av obehag för Sven-Lennart och är ingenting annat än vänlig och försiktig, om än nervös och rastlös, eftersom det hör till min personlighet. Jag ber om en länk till personalrummet, så att jag kan ta del av informationen på min nya arbetsplats, och via den, andra viktiga länkar. Men Sven-Lennart vägrar av någon anledning att ge mig den.
”Lugn, lilla vän. Lugn”
”Kommer du ihåg siffrorna än?”
”Nu var du duktig”
”Kalla mig inte lilla vän, är du snäll” säger jag, vilket upprör inte bara Sven-Lennart, utan hans kollega som sitter mitt emot, historieläraren som vi kan kalla Byxis, så pass att han måste störta upp och explodera. Sven-Lennart, Byxis och jag är ensamma i det där rummet, som ser ut som en mentalpatients håla med sladdar, tummade skolböcker och tidningar, en varuvagn med datordelar, om vart annat. Jag tror först att Byxis reser sig upp till mitt försvar, men nej. Byxis har tydligen redan behäftat mig med ett antal egenskaper – då jag också jobbar på den andra skolan där man använder datorer i undervisningen, då jag har en busig och kanske utmanande klädstil – jag är förstås enligt Byxis skamlöst kaxig, korkad, tar för mig, vet inte hut osv.
Så, right back at you: Byxis, du är den typen av lärare som desperat klamrar sig fast vid sin kunskap som en skeppsbruten vid ett stycke vrakgods. På samma gång som den är ett verktyg för förtryck och maktutövning: ”Det här vet jag. Men inte du”. Det måste vara det mest ruttna utgångsläget för undervisning.
Jag vet att du också innerst inne förstår att du pratar skit. Du vet innerst inne vad som är sant, men vägrar riskera att sjunka, därför exploderar du.
Du vet: kunskap är inte statisk, den är föränderlig och bör ifrågasättas och undersökas, av läraren och den studerande tillsammans. Är vi inte alla studerande i kursen livet? Livets mysterium A. Mitt lärarkall är att demaskera och avdramatisera kunskapen, inte att hölja den i dunkel och upphöja mig själv med den, som Byxis och Sven-Lennart. De är förstås livrädda, som oss alla andra, för att någon ska upptäcka att det inte finns tillräckligt mycket där inunder. Det finns aldrig tillräckligt mycket.

Annars: detta nya jobb inspirerar mig! Jag djupdyker i välutrustade estetförråd och planerar uppgifter i väntan på elever, rätt sal och rätt tid.

Obs, texten har fiktiva inslag.