Jag ser publiksuccén Fashion! på Fotografiska under dess sista dagar och slås av hur mängden och intensiteten i utställningen får den att sabotera för sig själv. Det är nära hundra år av modefoto och ett dokument över vår uppfattning av skönhet - den ena fotomodellen, skådespelaren och personligheten efter den andra, den ena vackrare, smalare, naknare, kåtare, mer gränslös än den andra.
Plötsligt framstår estetiken som dum och meningslös, ja, rent av löjlig, och vår tids upplevelseindustri som någonting utan vits, som börjar svälla ut och ta orimliga proportioner, eftersom den naturligtvis varken genererar nya boenden, läkemedel eller vetenskapliga upptäckter, kanske är det den som kommer att fördumma och slutligen utplåna mänskligheten.
Men främst gör denna stora mängd foton varandra
tråkiga och ersättliga, kaxig komposition och provokativt innehåll till trots. 
Jag letar efter det skeva, det som råkar berätta någonting verkligt och oväntat om människan som porträtteras och på samma gång objektifieras i fotot, eller fotografen bakom.
Jag letar efter det som inte är manipulerat, uttänkt eller redigerat. Som utställningens avslöjande porträtt av Serge Gainsbourg som illa klädd snuskgubbe och korta Marc Jacobs i sina platåskor. Av Marilyn vars kropp ser ut att helt sakna muskler och nerv - gudinnan som en lös, vit massa under höljet med bystinlägg och blicken i fjärran. Eller Helmut Newtons polaroidbilder som verkar vilja berätta om ett spännande liv, där fotografen möblerar med nakna modeller i hotellet som är hans hem.
På Fotografiska pågår även utställningen Lady Warhol fram till den 20 mars, Andy Warhol som kvinna fotograferad av Christopher Makos. Andy Warhol är inte vacker, hans ansikte har istället en stenliknande kvalitet och ögonen är döda och utan glans, som svarta kol. Den känslighet och originalitet, det tankeliv som är Andys, går inte genom linsen. Kanske behövs en teknik för det, kanske den som tevemogulen och före detta toppmodellen Tyra Banks tränar modellaspiranter med i America’s Next Top Model: smize – smile with your eyes – kisa med ögonen en liten, liten aning medan du tänker på någonting trevligt.
Jag närstuderar Andys spända gestalt; en överarms muskulatur, fingrar och händer, midje- och höftmått och proportioner, för att få en känsla för hur han kan ha rört sig genom rummet och livet, the Factory. Hans själva väsens beskaffenhet. Vilket måste vara det som ger ett porträtt dess konstnärliga kvalitet. Det unika och oförställda uttrycket hos en människa fångat på något sätt, med eller utan peruk och glitter. Jobbar du efter en manual eller med en speciell teknik kan den ligga i vägen och dölja den kvaliteten.