Läsare som inte är intresserade av/redo för teorier om dualism i samhället eller fejkade sexuella uttryck, klicka istället här.

Som estetlärare är mitt kall (även om det ibland blir tröttsamt, för att inte tala om förutsägbart) att stå upp för och försvara bilden, därav min replik på Kajsa Ekis Ekmans (med mening provocerande i sin ytlighet?) artikel
"En kvinna på bild säger mer än tusen ord" i söndagens DN.

Replik:

"När får kvinna se en naken man på bild?"

Kajsa Ekis Ekman verkar ta för givet att bara för att en kvinna är vacker, naken och ser upphetsad ut på bild – är det för att behaga en man. Med det säger Ekman att en kvinna aldrig är i sig själv, utan för någon annan.

Ekmans resonemang om dualismen i samhället är konstruerad och förenklad. Människan är varken objekt eller subjekt, utan båda eller mer och fler, beroende på omständigheter, tid, plats och övriga närvarande. Enligt Ekman uppstår ett glapp när driftiga kvinnor som lyckats i karriären låter sig fotograferas i rosa bikini, och ”visar sig som objekt”. Vad har en rosa bikini med objekt eller subjekt att göra? Vad har naken hud överhuvudtaget att göra med passivitet när det gäller kvinnor? Jag för min del hushållssnickrar halvnaken. Nej, jag tror inte att det handlar om någon dualistisk splittring mellan jag och kropp, som Ekman skriver, eller om kroppen överhuvudtaget, eller något hycklande tramseri runt den – utan om bilden av kvinnan. Och per automatik om bilden av mannen, och vad han då blir i detta förenklade resonemang, nämligen subjektet som avkrävs handling. 

Jag tror däremot att det var så enkelt att den ATP-rankade tennisspelerskan Venus Williams, som Ekman beskriver i artikeln, kände sig raffig i sin rosa bikini. Är det ett tecken på undergivenhet? Måste ATP-rankade kvinnliga tennisspelare avbildas i tennismundering? Ekman talar om detta glapp mellan ord och bild. Vill Ekman ha en totalitär bildvärld? Hur olidligt tråkig skulle inte den existensen bli, om vi tvingades att representera vårt yrke och vår intelligenskvot var dag med hjälp av ytliga attribut som förslagsvis svarta polotröjor, kostymer och osexiga miner.

Nej, bilden och konsten har väl alltid uttryckt någonting annat än verkligheten (även om konsten många gånger fungerar som en spegel i Lustiga huset för den). Här finns våra drömmar, känslor och innersta tankar, vår sanna genialitet och originalitet. Visst säger bilden mer än tusen ord, den är dessutom fantastisk och förlösande – och det är i bilden och konsten som människan har förmågan att frigöra sig från och driva med rigida normsystem vad gäller kön, utseende och status – detsamma som Kajsa Ekis Ekman så ironiskt beskyller bilden i allmänhet för att upprätthålla.

Det handlar om LEK! Kreativitet, frihet att spela roller och göra sig till. Är det ett tecken på undergivenhet? Kvinnlighet? Är det att ställa sig in, fjäska för någon och tråna efter bekräftelse? Jag förstår inte Ekman när hon menar att Lady Gagas kroppsspråk inte skulle vara lika kaxigt som hennes attityd. Är det för att hon helt omotiverat dansar naken i video efter video? Varför är det fel? Stefani Germanotta tycker förmodligen om att dansa naken. Nej, just ja, kvinnor tycker inte någonting. Germanotta dansar givetvis naken för att behaga en man. Eller för att bli känd och tjäna pengar. Eller samtliga ovanstående.

Jag tror inte som Ekman att det är ett aber för kvinnan att hennes kropp objektifieras, tvärtom. Det är en välgörande kärleksakt att ­ likt de undersköna älvorna utan ålderstecken i 10-centimetersklackar i modemagasinen – beröra sin kropp för att göra den vacker. Kvinnan har tillåtelse att sminka och smörja och dutta och dona med sina märkvärdiga kroppsdelar. Kvinnan tillåts leka och vara – som Ekman skriver – urlöjlig.  

När kommer den dagen då mannen vågar sätta själva sin manlighet på spel, och vara lika urlöjligt fejkat upphetsad och ... naken?

Det oexploaterade sexuella uttrycket och den nakna människokroppen är någonting av det mest fantastiskt märkvärdiga i livet. Det är en ynnest att vara sexobjekt, på bild och i verkligheten.

Foto: uppslag i brittiska Cosmopolitans aprilnummer 1972, föreställande kvinnosakskvinnan Germaine Greers man Paul du Feu, då 36 år och mångsysslare; byggjobbare och journalist med universitetsexamen i litteratur. Bildmässigt smaklös, men underbar (och urlöjlig?)
Fotograf ej angiven.