Lilla älskade, saknade vännen välkomnar mig tillbaks efter sängliggande på lasarettets lungavdelning. Ändlösa timmar av väntan (förstås ingenting i jämförelse med annat lidande). Men tid att känna att man verkligen lever - nålsticken, skiktröntgens kontrastvätska som sprutas in i ådrorna, lukten av lunchbrickan, desinfektion, och ljuden - patienternas lösa hosta, vinddraget av dubbeldörrar som öppnas och stängs, sängarna som rullas fram och åter och på akuten förvirrade rop: ”Einar! Einar! Var är flickorna, Einar? Snart kommer polisen!”
Min man och jag ligger sked i mörkret på den smala säng som ett mottagningsrum på akuten är utrustad med. Timme efter timme.
Efter röntgen rullar jag själv tillbaka min rullstol till avdelningen innan sköterskan kommer och hämtar mig. Jag har kontrollbehov. Jag är sjuk, men inte så sjuk. Jag är den som brukar rulla någon, senast ett barn. Jag måste göra botgöring. För att jag är här igen, för att jag måste sjukskriva mig. Som min far uttryckte det:
”Men kära barn, vad har du gjort med dig?”
Slarvat omkring i kort kjol och tunn liten jacka som vanligt, farit till Stockholm i nöje, sprungit barfota genom stan, plockat blommor i regnet, gråtit på vårkonsert, bakat rulltårtor till avslutning och varit på ytterligare tre, druckit Margarita i kort kjol och tunn liten jacka igen på uteservering, dansat, drömt, längtat, skrivit sent på natten osv.
Men det har inte med tillväxten av bakterien i min lunga att göra, den som har haft sitt hemviste där i två och en halv månad ungefär, långt ner och djupt in. Den har (inte helt ovanligt nuförtiden) överlevt två kurer antibiotika.
På lungavdelningen andas en äldre kvinna rosslande bredvid mig, inga prover har än gett någon diagnos på hennes tillstånd. Jag hjälper henne att kamma håret. Hon har också hund, och berättar att man fick hindra den från att följa med in i ambulansen lördag natt när hon ramlat omkull på köksgolvet och förlorat medvetandet. Jag kammar kvinnans vita, tunna axellånga hår så försiktigt jag kan. Hennes man glömde kammen, men jag hade en förpackning med två.
Vad är meningen med bakterien? Finns det mening, om vi inte skapar den? Frisk vävnad som bryts ner. Liv – död – återfödelse.
Snart kommer jag att dö, men nu lever jag!
Några timmar efter hemkomsten måste jag fotografera mina sjuka armar, med kameran på stativ och fast skärpa. Det blir ett vackert självporträtt med Sputnik som oväntad livgivare. Senorna (hur ser min kropp ut egentligen?) böljar över de för tillfället misshandlade armarna, och mönstret böljar vidare över tröjan i veck och skrynklor. Högerarmens sköna linje och riktning, slumpens absoluta skärpa i handen och fingrarna, samt rörelseoskärpa hunden = estetisk perfektion.